.

Idag är en dag som jag både vill vara med om men samtidigt slippa. Jag pendlar mellan att känna mig stark och säker, och att önska mig en riktig magsjuka så jag får stanna hemma med giltigt skäl.
Det är farmors begravning idag.....

På något vis har jag varit förskonad mot begravningar. Tror faktiskt inte att jag varit på en enda begravning i mitt vuxna liv? I vart fall var det då ohyggligt länge sen. Om det inte funnits någon som gått bort som jag tyckte mig vara nära - eller om jag önskat mig magsjukan så innerligt - vet jag inte.
Men nu måste jag. Naturligtvis!
Jag vet inte vad jag ska ha för kläder, vad händer på en begravning, när ska man lämna sin handblomma, hur kommer jag att reagera....??????  Hur kommer barnen att fixa dagen..........????
Det känns väldigt tryggt att ha en man som vet. Han har ju i sitt yrke varit med om många, många begravningar och det känns som att jag kommer att vilja vara klistrad vid hans sida idag. Han är min stora trygghet!

Att farmor är borta är förstås sorgligt. Men för hennes egen skull är det en ren befrielse. Att vara fången i sin egen kropp, men klar i huvudet, måste vara värre än något. Äntligen fick hon frid.
Jag är helt säker på att farmor har hittat sig ett fluffigt, härligt moln där hon brukar bossa ner sig och njuta av våren. Solglajjerna är på. I ena handen har hon en god bok eller kanske ett svårlöst korsord och i andra handen ett glas fantastiskt gott (och dyrt!) rödvin:)  

Ibland, men bara ibland, kikar hon ner på oss som är kvar på jordelivet. Inte för att hon vill hålla koll så att vi sköter oss, utan bara för att se att alla har det bra. Hur barnbarnen växer och mår, om kranen i köket på stugan har fixats, att farfar klarar sig som änkeman, osv. Allt från stort till smått tror jag att hon bryr sig om. Men med ett ständigt leende på läpparna, utan att oroas. Det är väl så det är i himlen antar jag?

Men vi som är kvar i jordelivet har en jobbig dag framför oss.

Nu måste jag sluta. Mår jag lite illa kanske ändå....?

.