.

Tänkte glad i hågen gå in och blogga lite om hur mysigt det är att ha Fasterjenny här. Och vilken tokgod middag vi ätit. Om att vi varit till butiken idag och skruvat lite och grejat. Att Brellan och jag tänkte dra till någon av städerna i morgon. Men...

Fick precis höra att man funnit Englas kropp. Mördad av den sedan tidigare misstänkte 42-åringen. Hjärtat liksom brister och man ryser av olust och medkänsla med hennes nära och kära. Samtidigt måste det vara en slags... jag vet inte vilket ord man kan använda, men befrielse kanske funkar, att till slut ändå veta vad som hänt. Självklart fanns säkert hoppet någonstans i all ovisshet, men ju längre tiden gick desto mindre chans.... Det känns som att dödsstraff ibland vore berättigat. Okey, vem är man att döma sånt, men kanske sitter gärningsmannen inne några år för att sen komma ut i det fria igen. Och vems barn ger han sig då på???

Som förälder tror jag att man, medvetet eller omedvetet, ständigt har en rädsla för att det ska hända barnen något. Förmodligen är det därför man ibland tjatar hål i huvudet på de små med förmaningar och "måsten" och "inten" och "nej"... Men den absolut största skräcken måste nog vara att någon rövar bort barnet.... Vad är det egentligen för fel på någon som gör sånt? Ska man få leva när man förverkligar sina sjuka fantasier på bekostnad av andras liv och skapar en obeskrivlig sorg för andra människor??? Jag vet inte... Sjukdom? Är det på något vis försvarbart pga en psykisk sjukdom?? Nä, jag kan inte finna något motiv varför en sådan människa ska få fortsätta äta, sova, titta på tv, osv.... och förmodligen aldrig någonsin förstå vad han har orsakat. Jag har en hel del idéer vad jag skulle kunna hitta på för straff, men trots att det är en sluten blogg så låter jag det vara oskrivet...

I kväll skänker jag en del av mitt hjärta till Englas familj. Dom behöver förmodligen det eftersom det kanske inte går att hitta igen alla de tusentals bitar som deras hjärtan har gått sönder i.....

Vila i frid, lilla Engla....