Mirakelmannen....
Ja, på alla nyhetslöp har han figurerat. Mannen som mirakulöst klarat sig lindrigt undan efter en krock med tåget. Alla vet nog vem jag pratar om och det är ju ingen hemlighet på något vis att det är "våran" Peter. (Jo, jag tar mig friheten att känna det som att han faktiskt tillhör familjen!)
Visst är det svårt att förstå hur man kan kan klara sig levande ur en bil som ser ut att vara färdig-ihoptryckt för skrotning. Ett litet, litet utrymme var så pass stort att någon skulle kunna sitta där - och det var precis vid förarplatsen. Ja, att säga att han hade en skyddsängel räcker liksom inte. Jag är övertygad om att det satt en hel kör av skyddsänglar i baksätet - minst!
Som om antalet änglar inte räckte till så fick han även en av oss. "Angel of miracles" förstås....
Barnen har sett bilder på bilen och i deras värld är det kanske inte så "ruskigt". Men på nåt sätt har dom ändå blivit rätt berörda, även om vi inte "jagat upp oss" här hemma. Så igår när jag och barnen var hos Mags så kom Peter in i köket och sa hej. En kram blev det förstås. Och det föll ett par tårar hos mig oxå. Inte alls vad jag hade trott, men känslan bara kom. En känsla som är svår att förklara, men jag antar att det i grund och botten är en enorm tacksamhet över att han klarat sig. En slags "Shit fan, va' kul att se dig!!". Eller så är det bara helt makalöst svårt att koppla ihop bilderna på bilen med killen som står framför sig... Jag vet inte, men lite känslosam blev jag.
Även barnen har haft sina funderinar, och jag tror att det kändes väldigt skönt för dom oxå att få se Peter. På benen, leende och precis som vanligt liksom. Nellie viskade i mitt öra "-Mår Peter bra nu??" och det var väldigt skönt att svara "Ja! Han mår bra!"
Angel of Miracles
Visst är det svårt att förstå hur man kan kan klara sig levande ur en bil som ser ut att vara färdig-ihoptryckt för skrotning. Ett litet, litet utrymme var så pass stort att någon skulle kunna sitta där - och det var precis vid förarplatsen. Ja, att säga att han hade en skyddsängel räcker liksom inte. Jag är övertygad om att det satt en hel kör av skyddsänglar i baksätet - minst!
Som om antalet änglar inte räckte till så fick han även en av oss. "Angel of miracles" förstås....
Barnen har sett bilder på bilen och i deras värld är det kanske inte så "ruskigt". Men på nåt sätt har dom ändå blivit rätt berörda, även om vi inte "jagat upp oss" här hemma. Så igår när jag och barnen var hos Mags så kom Peter in i köket och sa hej. En kram blev det förstås. Och det föll ett par tårar hos mig oxå. Inte alls vad jag hade trott, men känslan bara kom. En känsla som är svår att förklara, men jag antar att det i grund och botten är en enorm tacksamhet över att han klarat sig. En slags "Shit fan, va' kul att se dig!!". Eller så är det bara helt makalöst svårt att koppla ihop bilderna på bilen med killen som står framför sig... Jag vet inte, men lite känslosam blev jag.
Även barnen har haft sina funderinar, och jag tror att det kändes väldigt skönt för dom oxå att få se Peter. På benen, leende och precis som vanligt liksom. Nellie viskade i mitt öra "-Mår Peter bra nu??" och det var väldigt skönt att svara "Ja! Han mår bra!"
Angel of MiraclesKommentarer
Postat av: Suss
Ja du Åsa han är en ängel som har ett helt hav av änglar i kring sig.., Änglar ser ju om varandra.. P är ju inte direkt kort i rocken heller så jag är såå glad att han bara hade de små skador han ådrog sig med tanke på hur bilen såg ut...
hoppas läppen läker och förkylningen ger sig innan solen börjar titta fram igen..
kram
Trackback