Anspänning
Idag åkte jag och Su till kyrkan. Det var minnesstund för lille Nicki.
Det kändes inte så jobbigt till en början. Men när vi parkerat och gick mot kyrkan så mötte vi några bekanta som kom därifrån. Och när jag såg deras ansikten så insåg jag att det kommer nog inte att bli så lätt ändå....
Vid kyrkporten såg jag flera levande ljus framme vid altaret och klumpen i bröstet växte med en enorm hastighet. I kyrkgången började gråten. Det var vackert i kyrkan. Framme vid altaret stod ett bord med ett ljus, ett foto av Nicki och en bok där man kunde skriva en hälsning. I boken hade Nickis mamma skrivit en dikt och klumpen i bröstet var inte längre en klump utan ett stort sorgset berg! Ett helt Mount Everest!
Ett bildspel visades med jämna mellanrum och det verkligen skar i hjärtat av total smärta i själen.
Jag var så ledsen att jag verkligen fick anstränga mig hårt för att inte börja tokböla. Hade jag släppt lös mina känslor helt så hade det banne mig hörts flera mil......
Det var med en smärre huvudvärk vi gick därifrån. Anspänningen var så kraftig. Men det var ändå väldigt skönt att ha varit där. Att ha fått säga adjö till den lille killen, som jag egentligen inte kände så väl alls, men som nu har satt spår i min själ för alltid. Han har oxå bidragit till att jag känner en mycket stark och djup vänskap med hans mor. En slags "vänner för alltid"-känsla som man kanske inte har med så många genom livet. Får jag säga att jag är glad över det? Även om orsaken är fruktansvärd....?
Nickis mamma ringde mig ikväll vilket gladde mig mycket. Det har varit minnesstund även i Tibro och självklart har det varit en riktigt jobbig dag för dem. Samtidigt hoppas jag att den framöver kan känns minnesvärd och vacker.
Dödsannonsen publiceras i LT på lördag.....
Stora sår av sorg, och en saknad som sticker som knivhugg i hjärtat.
En del av ditt liv har ryckts ifrån dig. På ett ögonblick förändrades allt.
Varför? Vad är egentligen meningen med det som hänt? Det sägs att allting har en mening - men... NEJ!! Det kan inte finnas någon mening i detta.
Med tiden känns det lättare. Tiden läker inte detta sår, men det kommer att kännas bättre. Du kommer att inse att det är helt ok att vara glad, att skratta - att fortsätta leva!
Jag kommer aldrig att förstå hur ont din sorg och saknad gör. Men jag kan försöka.... Jag är din vän!
Mina tårar fäller jag för dig........
Kram Åsa
.
Det kändes inte så jobbigt till en början. Men när vi parkerat och gick mot kyrkan så mötte vi några bekanta som kom därifrån. Och när jag såg deras ansikten så insåg jag att det kommer nog inte att bli så lätt ändå....
Vid kyrkporten såg jag flera levande ljus framme vid altaret och klumpen i bröstet växte med en enorm hastighet. I kyrkgången började gråten. Det var vackert i kyrkan. Framme vid altaret stod ett bord med ett ljus, ett foto av Nicki och en bok där man kunde skriva en hälsning. I boken hade Nickis mamma skrivit en dikt och klumpen i bröstet var inte längre en klump utan ett stort sorgset berg! Ett helt Mount Everest!
Ett bildspel visades med jämna mellanrum och det verkligen skar i hjärtat av total smärta i själen.
Jag var så ledsen att jag verkligen fick anstränga mig hårt för att inte börja tokböla. Hade jag släppt lös mina känslor helt så hade det banne mig hörts flera mil......
Det var med en smärre huvudvärk vi gick därifrån. Anspänningen var så kraftig. Men det var ändå väldigt skönt att ha varit där. Att ha fått säga adjö till den lille killen, som jag egentligen inte kände så väl alls, men som nu har satt spår i min själ för alltid. Han har oxå bidragit till att jag känner en mycket stark och djup vänskap med hans mor. En slags "vänner för alltid"-känsla som man kanske inte har med så många genom livet. Får jag säga att jag är glad över det? Även om orsaken är fruktansvärd....?
Nickis mamma ringde mig ikväll vilket gladde mig mycket. Det har varit minnesstund även i Tibro och självklart har det varit en riktigt jobbig dag för dem. Samtidigt hoppas jag att den framöver kan känns minnesvärd och vacker.
Dödsannonsen publiceras i LT på lördag.....
Stora sår av sorg, och en saknad som sticker som knivhugg i hjärtat.
En del av ditt liv har ryckts ifrån dig. På ett ögonblick förändrades allt.
Varför? Vad är egentligen meningen med det som hänt? Det sägs att allting har en mening - men... NEJ!! Det kan inte finnas någon mening i detta.
Med tiden känns det lättare. Tiden läker inte detta sår, men det kommer att kännas bättre. Du kommer att inse att det är helt ok att vara glad, att skratta - att fortsätta leva!
Jag kommer aldrig att förstå hur ont din sorg och saknad gör. Men jag kan försöka.... Jag är din vän!
Mina tårar fäller jag för dig........
Kram Åsa
.
Kommentarer
Postat av: Charlotte
Hej vännen! Det känns alltid skönt att veta vilka bra vänner man har. Det värmer väldigt. Du är alltid välkommen att höra av dig. Tack snälla för att du finns. Puss och kram C
Postat av: Åsa
Stor kram Charlotte!
Hoppas att vi ses snart.
Trackback