Tragiskt....
Men idag har jag blivit rätt sorgsen. Det är en person som under lång tid haft stora problem med... vad ska man säga? Sig själv egentligen. Psykiska problem. Nu verkar det som om vården har gett medicin mot besvären... Stark medicin... Helt tom blick och jag antar att man kan säga att personen är totalt nerdrogad och avskärmad från omvärlden.
Hela kroppshållningen och bristen på ett levande ansiktsuttryck visar att det är tungt, tungt medikamente som satts in.
Jag känner inte alls människan men blir ändå så sorgsen. Hur kan det bli så fel?
Det måste även vara jobbigt för anhöriga. Hur ska dom tackla det hela?
Tack gode gud för att jag inte hamnat i psyk-träsket..... Det verkar djupt och bottenlöst....
.
Tyvärr är det ju många gånger så att sådana mediciner sätts in för att personen ska bli mer lätthanterlig, inte för att den ska må bättre..... :(
Ja, så är det nog. Huvva!
Tyvärr är det så att det saknas pengar till resurser för att ta hand om den enskilda individen, vilket är tragiskt då de psykiskt sjuka (även dom som mår psykiskt dåligt utan diagnos) har rätt till en så dräglig tillvaro som möjligt.
Jag har själv jobbat inom socialpsykiatrin och sett mycket man önskat vore annorlunda.
Ofta lastar Kommun och Landsting över ansvaret på varandra och individen hamnar mitt emellan, det borde inte kunna ske.
Men det allra värsta är att det inte finns tid att se till varje individs behov.
Nä, det är sorgligt. Och det verkar som att "vården" sätter in sina resurser alldeles för sent.