.

Och det är ju skönt att veta att just gårdagen kommer inte tillbaka igen.
Jag fick ingen magsjuka utan gick på farmors begravning. Såklart. Det började redan utanför kyrkan med ledsna människor. Klump i halsen....

Jag kan inte hjälpa att jag känner mig rätt vilsen och bortkommen när det är en massa folk jag inte känner. Och han som skulle vara min stora trygghet den där dagen (fast han inte visste det själv...), han känner ju de allra flesta och vill naturligtvis byta några ord med många. Men när det ska börja så sätter han sig i bänken och där skulle vi ju inte alla fyra få plats!!!! Nähä, jag sätter mig i bänken bakom med Tuvis. Tack och lov för Tuvis i går som blev min trygghet i stället.

Ceremonin var vacker. Präst-Håkan är en duktig präst och han var duktig igår. Alltså, det låter kanske konstigt att kalla en präst för "duktig", men jag menar bara att han känns som rätt man på rätt plats! Det är bra att det finns såna människor för själv skulle jag aldrig klara av att vara präst. Inte för tron, men för arbetsuppgifterna som följer med....

Till och från bröt man ihop. Faktiskt hade jag varit så klok att jag tagit med mig näsdukar och det var ju tur. Att gå fram och ta avsked vid kistan var grymt tungt. Tjejerna hade förutom sin fina handblomma ritat en varsin teckning som farmor fick ta med sig. På teckningen var en ängel och hjärtan. Fint!

Skrället Lennart spelade. Med bravur förstås! Och han sjöng även en sång och det var himla fint. Han är duktig min kusin. Tyvärr är jag nog så liten att han inte såg mig....eller nåt.... men det blev aldrig att jag ens fick tillfälled att säga hej till honom...:(
Lena Ljung-Falk sjöng "Amazing Grace" från läktaren, ackompanjerad av kusin. Sååååå vackert att det blev till att plocka fram en näsduk till..

Men mitt i allt det tunga fick jag helt plötsligt känslan av att farmor stod någonstans och kikade på oss. Hon kröp ihop bakom altarringen, eller i dörren till sakrestian, för hon ville förstås inte att vi skulle se henne. Då hade det ju blivit lite märkligt förstås! På något vis iakttog hon oss, fortfarande med ett leende på läpparna. Hon tyckte nog inte att det var så tungt eftersom hon vet att vi ses igen. Och för henne finns inte längre någon tid och väntan utan bara sköna dagar. Som på molnet med vinglaset ungefär....:)

För oss som fortfarande har tidsbegrepp och vardag var det jobbigt. På minnesstunden började jag känna en nästan panikartad längtan till stallet. Jag ville bara hoppa i stallkläderna, få stå och mocka och känna hästlukten!!! Det är ro för själen!!!

Tack för att igår inte kommer tillbaka igen.....



.