.

Vissa tonåringar verkar klara av steget mot vuxenvärlden rätt bra. Antar att det är mer regel än undantag att det blir tjafs med föräldrar. Inget jag ser fram emot direkt, men det är nog bara att tugga i sig....

Men i vart fall så finns det oxå tillfällen när det spårar ur ordentligt. Nu talar jag förstås inte av egen erfarenhet eftersom jag inte är där ännu (och förhoppningen är att den perioden ändå går ganska smärtfritt när den kommer...). Se det här mera som en "spåning" från min sida....

Vad händer i hjärnan på en liten fjortis som verkar ha tappat fotfästet? Nu snackar vi inte alkohol eller droger, utan bara rent mentalt. Märker man inte när det bär iväg åt helt fel håll? Ett stort, stort intresse verkar bara ha lagts ner. Några borttappade kompisar? Borde inte det vara någon slags väckarklocka?

Även om man "bara" är 14 år borde man förstå att det är inte bara att åka runt på en räkmacka och tro att man äger hela världen. Och om man möter motstånd så gör man som man vill i alla fall? Visst, i viss grad får man nog tåla sånt som vuxen, men när ren vardagshyfs inte finns längre - vad gör man då?

Som "icke-tonårsförälder" känns det ibland som att man skulle kunna försöka lösa problemet. Men nu vet jag inte längre. Kan jag fortfarande göra något? Ska jag försöka göra något eller ska jag lägga ner? Om jag bryr mig - kommer någon att tycka att jag bryr mig för mycket och därmed stör sig?

Asch, jag vet inte.... Men tyvärr kan jag inte släppa funderingarna... Vad tycker ni?

.