.

Många unga människor (vilket jag tyvärr inte räknar mig som längre....) bloggar ju. Och många skriver från djupet av sitt hjärta. Det gör sällan jag. Det blir mera från ytan liksom. Men man ska ju tänka på att vem som helst kan läsa det man skriver (även om statistiken kanske ligger på 7-8 läsare numera.....).
Ibland tror jag att den som skriver (gäller både blogg och Facebook) inte tänker hela vägen faktiskt. Man uttrycker sig lite väl grovt eller utlämnande ibland. Inte bra!

Men nu ska jag ändå trippa in på "den farliga vägen" och göra ett inlägg om en fundering. Några vet säkert vad jag funderar på även om jag inte nämner några namn. Men min förhoppning är att jag inte trampar någon på tårna eller så... Det är verkligen inte min avsikt.

Så för den som orkar.... läs på.....

I mitt hästiga umgänge finns det....eller rättare sagt...har det funnits en tjej som, i mina ögon sett, verkligen börjat visa att hon är en skicklig ryttare. Framför allt när det gäller hoppningen. Hon har en ponny som verkligen inte verkar lätt att rida, men hon har gjort det bra. Och det tar ju faktiskt upp till ett år innan man synkat ihop sig "på riktigt". Hon har inte haft ponnyn i ett år ännu så förutsättningarna för att det bara ska bli bättre är goda. Och hur bra skulle det inte kunna bli med tanke på att ekipaget faktiskt tagit hem en hel del placeringar i ganska svåra klasser.

Men nu är faktum att jag inte sett henne i stallet på väldigt länge! Varför undrar jag.
Vet inte varför jag funderar så himla mycket på det, men på något sätt känns det som att hon slänger bort något som hon kommer att ångra djupt sen. Nämligen sin talang!
Är det inte värt mycket att vara riktigt bra på något? Det tyckte i alla fall jag när jag var ung (och tycker förstås det fortfarande!).

Så kan någon svara på mina frågor om varför ridningen nu verkar vara ett minne blott? Det blir spekulationer naturligtvis, så länge inte personen i fråga själv råkar hamna här och kan svara...

1) Är det någon slags prestationsångest? Har det gått för fort och för bra på tävling så att hon känner någon slags press att prestera bättre och bättre?

2) Känns ponnyn för svår? Är intresset tappat för att ponnyn inte motsvarar det hon vill ha? Stökar hästen så mycket att det inte är kul längre?

3) Förstår hon inte att man kan vara BÅDE ryttare OCH fjortis? Man behöver faktiskt inte utesluta det ena bara för att göra det andra. Tiden räcker för både och!

4) Vad händer om jag tar ett snack med henne? Kommer hon att hata mig för att jag lägger näsan i blöt eller kommer hon att förstå att jag bryr mig om?


Nä, jag känner att jag är verkligen på gränsen till vad jag någonsin kommer att blogga igen, men om någon läser detta så skulle det vara mycket intressant med kommentarer. Så tjuvläs inte bara - säg din åsikt!

Men kom ihåg - jag menar absolut inte att vara en surkärring med detta inlägg. Jag bara funderar....

.