.

För ett par dagar sen var det ju Alla Hjärtans Dag. En dag när man ska vara lite romantisk och så. Men fru Roos är väl inte direkt någon som bakar små rosa hjärtbakelser och skickar röda kort med hjärtan på....
Faktum är jag inte gjorde något! Min gubbe kom och hämtade mig på jobbet eftersom vi hade en av bilarna på verkstad. Annars hade jag faktisk åkt ner på blomaffären....

I vart fall så sa jag till gubben "att det är tur att vi inte är såna som prompt måste fira såna här dag, eller bröllopsdagen heller för den delen (den glöms nästan bort...).

Men när jag kom hem så stod det här på bordet. Det fina kortet har Nellie gjort!

Det fanns alltså någon som tänkt på Alla Hjärtans Dag trots allt....:)

I morgon är det äntligen Nina-träning igen! I just lööööööve Nina-träningar. Och att hoppa. Det är ju så förbajjat skoj!
Hoppas bara att jag lyckas skärpa till mig och göra rätt. Jag har ju en tendens att bli smått förvirrad och yra till saker och ting. (Ja,ja...jag vet! Ni behöver inte hålla med!!!!)

Hoppträningen börjar ju redan kl 17 för Tuvis och jag har tagit ledigt några timmar på eftermiddagen. Då kan vi blåsa till stallet och slippa stressa ihjäl oss.

Kanske blir det ett "specialpass" i ridhuset innan hoppträningen. Jag hoppas att det blir så! Vet inte om jag då ska riskera livet eller inte, men jag hoppas kunna göra en insats på ett eller annat sätt i alla fall....

Nä, nu måste jag nog gå och knoppa för att orka med morgondagen. Och kvällen=)

Sov gott!

.

Inatt har jag legat vaken nästan två timmar för att försöka lösa ett problem som egentligen inte ens är mitt eget....

Varför ställer hjärnan in sig på att försöka lösa problem när den helst av allt bara ska stänga av och sova?

Nåväl... jag har inte somnat på jobbet ännu i alla fall....

.

Tog idag tillfället i akt - tog mig i kragen och gick ut och pratade med "fjortisen" (låter inte så himla snällt att kalla någon så, men det är med glimten i ögat....). Innan det här äntligen blev av har jag sett framför mig hur jag skäller och gormar och tycker att hon är helt dum i huvudet, men det var inte ens i närheten. Jag såg att det hon sa var jobbigt men sant.

Måste säga att jag känner mig mycket tillfreds. Tycker att vi fick en bra dialog och jag förstår oxå hennes syn på saken. Vi pratade faktiskt en bra stund och egentligen skulle jag velat prata ännu längre. Men vi stod ute och jag höll ta mig fasiken på att frysa arslet av mig till slut.

Jag hoppas naturligtvis att det hela ska bli jättebra i slutänden, även om det inte känns som den enklaste saken i världen just nu. Det är tyvärr inte bara att knäppa med fingrarna.... (om ingen råkar ha magic fingers??).

Nu ska jag försöka smälta och bearbeta det jag fått höra idag och se om det går att omvandla till något bra.

Men jag är mycket, mycket glad över.... jag vet inte om jag ska kalla det förtroende direkt.... (men något åt det hållet kanske)... jag fick idag. Tack "fjortis"♥♥♥! Jag pratar gärna mera (när det är varmare om röven....)  !  


. 

Många unga människor (vilket jag tyvärr inte räknar mig som längre....) bloggar ju. Och många skriver från djupet av sitt hjärta. Det gör sällan jag. Det blir mera från ytan liksom. Men man ska ju tänka på att vem som helst kan läsa det man skriver (även om statistiken kanske ligger på 7-8 läsare numera.....).
Ibland tror jag att den som skriver (gäller både blogg och Facebook) inte tänker hela vägen faktiskt. Man uttrycker sig lite väl grovt eller utlämnande ibland. Inte bra!

Men nu ska jag ändå trippa in på "den farliga vägen" och göra ett inlägg om en fundering. Några vet säkert vad jag funderar på även om jag inte nämner några namn. Men min förhoppning är att jag inte trampar någon på tårna eller så... Det är verkligen inte min avsikt.

Så för den som orkar.... läs på.....

I mitt hästiga umgänge finns det....eller rättare sagt...har det funnits en tjej som, i mina ögon sett, verkligen börjat visa att hon är en skicklig ryttare. Framför allt när det gäller hoppningen. Hon har en ponny som verkligen inte verkar lätt att rida, men hon har gjort det bra. Och det tar ju faktiskt upp till ett år innan man synkat ihop sig "på riktigt". Hon har inte haft ponnyn i ett år ännu så förutsättningarna för att det bara ska bli bättre är goda. Och hur bra skulle det inte kunna bli med tanke på att ekipaget faktiskt tagit hem en hel del placeringar i ganska svåra klasser.

Men nu är faktum att jag inte sett henne i stallet på väldigt länge! Varför undrar jag.
Vet inte varför jag funderar så himla mycket på det, men på något sätt känns det som att hon slänger bort något som hon kommer att ångra djupt sen. Nämligen sin talang!
Är det inte värt mycket att vara riktigt bra på något? Det tyckte i alla fall jag när jag var ung (och tycker förstås det fortfarande!).

Så kan någon svara på mina frågor om varför ridningen nu verkar vara ett minne blott? Det blir spekulationer naturligtvis, så länge inte personen i fråga själv råkar hamna här och kan svara...

1) Är det någon slags prestationsångest? Har det gått för fort och för bra på tävling så att hon känner någon slags press att prestera bättre och bättre?

2) Känns ponnyn för svår? Är intresset tappat för att ponnyn inte motsvarar det hon vill ha? Stökar hästen så mycket att det inte är kul längre?

3) Förstår hon inte att man kan vara BÅDE ryttare OCH fjortis? Man behöver faktiskt inte utesluta det ena bara för att göra det andra. Tiden räcker för både och!

4) Vad händer om jag tar ett snack med henne? Kommer hon att hata mig för att jag lägger näsan i blöt eller kommer hon att förstå att jag bryr mig om?


Nä, jag känner att jag är verkligen på gränsen till vad jag någonsin kommer att blogga igen, men om någon läser detta så skulle det vara mycket intressant med kommentarer. Så tjuvläs inte bara - säg din åsikt!

Men kom ihåg - jag menar absolut inte att vara en surkärring med detta inlägg. Jag bara funderar....

.